Själen behöver inga bokstavsdiagnoser

Vanliga argument mot bokstavsdiagnoser är: Varför diagnos, man ska ju få hjälp ändå. Det säger skollagen. Och vad gör en diagnos för skillnad, man är ju den man är ändå. Vanligaste varianten är att en diagnos kan leda till stigma och det mår ingen bra av.


Varje gång blir jag lika förvånad över att svaret kring stigma inte följs upp med frågan: Men vad ska vi göra åt orättvisan att människor som får en bokstavsdiagnos riskerar att bli stigmatiserade, men inte människor som får diagnosen astma, reumatism eller narkolepsi? Är det inte diskrimineringen vi ska synliggöra och ändra på? Men så långt kommer man sällan i resonemanget. Fokus stannar vid stigmat.

Jag brukar jämföra bokstavsmänniskornas situation med de homosexuellas. De homosexuella har kämpat i flera decennier för att få leva under samma villkor som heterosexuella. Och de har kommit långt i sitt arbete. Idag kan många vara öppna med sin sexuella läggning utan att trakasseras eller stigmatiseras. Men detta har inte skett utan hårt och enträget upplysningsarbete.

De berörda har inte nöjt sig med att stanna kvar i garderoben utan klivit ut i ljuset och krävt samma rättigheter som alla andra medborgare. Och det har varit en lättnad för både dem och oss. Äntligen kan vi förhålla oss öppet och naturligt kring det som alla vet men ingen vågat prata om.

För en tid sedan diskuterade jag med en kvinna på nätet, ämnet var själen och bokstavsdiagnoser. Kvinnan var mycket upprörd över att vi människor har behov av att stämpla människor. "Människors själar ska inte sättas in i fack och få en etikett på sig." Jag förklarade att det inte handlade om att sätta en etikett utan att ringa in vad det är som blir svårt i vardagen för att lättare ta sig förbi hindren. Men kvinnan insisterade. För henne var själen och bokstavsdiagnos samma sak.

Jag gjorde vad jag kunde för att förklara skillnaden, om nu någon kan förklara vad själen är för något. Jag gick grundligt till väga, beskrev områden där svårigheterna kan visa sig, t.ex. theory of mind, exekutiva funktioner och central coherens. Jag förklarade begreppen så tydligt och kortfattat jag kunde. Men kvinnan gav sig inte.


Strax därefter anslöt en annan kvinnan och hon hade samma åsikt. "Låt själen vara ifred" utropade de båda unisont. "Själen behöver inga bokstavsdiagnoser." Jag återupprepade mina kunskaper i frågan och gjorde ytterligare en vända med de begrepp som är så viktiga inom området neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Begrepp jag studerat i många år och som jag nu ville passa på att delge andra engagerade och intresserade människor.

Men istället för att mötas av respekt för detta möttes jag av raljerande och oförståelse. Den ena kvinnan skrev att bara för att man kan massa fina ord, dvs theory of mind, central coherens och exekutiva funktioner betyder det inte att man har rätt.

Efter en stund rann diskussionen ut i sanden. Jag kände mig tillplattad och kränkt efteråt, och jag försökte ta reda på vad jag gjort för fel. Jag återvände till vår korrespondens och granskade mina ordval. Men hur jag än vände och vred på det som stod skrivet kunde jag inte finna något som var upprörande.

Till slut kom jag fram till att det nog var så att de, likt många andra, förväxlar personlighet och funktionsnedsättning. Man tror att varje människas unika personlighet ska in i en fålla och stanna där för att passa in i vårt civiliserade samhälle.


En mycket vanlig missuppfattning är att det är personlighetsdrag som diagnosticeras. Men det handlar om så stora och försvårande tillstånd i vardagen att det är svårt att uppnå det man har tänkt sig. Trots att man gör allt man kan för att lyckas.