Grattis Conchita Wurst! Och tack för att du gör livet lite lättare att leva

Jag var inte beredd på att bli så berörd av Eurovision. Jag satt där som alla andra med mina barn och tittade på artisterna som passerade revy. Höll tummarna för Sanna Nielsen och log och muttrade om vartannat åt kläder och koreografi. Så kom Conchita Wurst ut och jag tänkte bara Mod. Hennes ögon, det långa håret och det mörka skägget. Hon stod där lugn och trygg mitt i rampljuset inför miljontals tittare och bröt från könsnormen. Vad har hon fått utstå på vägen?  Hat och förtryck? Avståndstagande? Fördomar och diskriminering?

En rapport från Folkhälsoinstitutet ”Hälsa på lika villkor” tyder på att transpersoner är mer utsatta än homo- och bisexuella i samhället (Wikipedia). När tolvorna kom visades hennes tårar i green room. Plötsligt fick tävlingen ett annat djup.

   I gårdagens Aftonblad säger hon: ”Vad som händer runt om i Europa med antihomolagar, det är bara löjligt och gör mig rasande. Vi behöver prata om det så mycket mer än vi behövde för bara fyra år sen. Det är vad jag försöker göra och jag är lycklig över att jag inte är den enda som står upp för tolerans och slåss för mer acceptans.”

I Sverige är vi duktiga på att synliggöra diskriminering, särskilt i andra länder, samtidigt som vi i vårt eget land kan avfärda bokstavdiagnoser som humbug. Det är inte bara vid kaffebordet på arbetet som detta kan yttras. Även intellektuella som ingår i gruppen humanister framför liknande åsikter. Filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus skriver i sin nya bok Homo Patologicus att ADHD inte fanns förr i tiden. Han hakar på där andra intellektuella redan har börjat, att fördjupa fördomen att ADHD är en modediagnos som egentligen inte finns. Om Svenaeus grävt lite djupare hade han upptäckt att ADHD-symtom beskrevs av läkarvetenskapen redan på 1700-talet. Då hade man inget namn för det, men svårigheterna var samma då som nu.

Att ifrågasätta ADHD är inget kontroversiellt. Jag skulle bli mer förvånad om en filosof, sociolog eller idé- och lärdomshistoriker berättade om hur styvmoderligt behandlade människor med ADHD blir i samhället. Kan inte påminna mig att det har hänt en enda gång. 

   HBTQ-frågor har fått en framträdande roll i arbetet med att motverka diskriminering och det är alldeles underbart. Samtidigt blir det tydligt att vissa frågor som handlar om ökad tolerans är lättare att ta till sig. Att få ha skägg och vara klädd som en kvinna är en tydlig fråga att ta ställning till. Att ha en osynlig kognitiv funktionsnedsättning, som av många anses leda till stigma och stämpling, en annan.

Att leva nära en obehandlad person med ADHD i en vecka eller två skulle vara en nyttig upplevelse för en diagnoskritiker. En föreläsning före behandling och en efter hade jag inte tackat nej till. Men det är väl en utopi. Fast kanske ändå inte. För tjugo år sedan hade det varit otänkbart att en kvinna med skägg tog hem segern i Eurovision Song Contest. 

   Det är bara våra fördomar som står i vägen. Och farligast är de fördomar som framförs av inflytelserika personer med ytliga kunskaper. Vad de säger når ut till fler och betraktas per automatik som sanning.

Tack Conchita Wurst! Din seger igår ger hopp inför framtiden. Det går att bryta mönster. Det går att ändra föråldrade attityder. Det går om vi är många som tar ställning och visar vad vi tycker.