lördag 12 april 2014

Empatin som försvann

Det finns människor där ute som inte når fram till krönike- och debattplats i landets tidningar. De skriver inga pjäser om diagnosexplosionen eller raljerar om ADHD i ett humorprogram på radion. Det kan handla om mannen som på en blogg berättar om sin Aspergerdiagnos som han fick i femtioårsåldern. Den skulle ha kommit tidigare, säger han. Då skulle jag ha förstått mig själv och min omvärld på ett helt annat sätt. Mina relationer har många gånger varit smärtsamma. Kunskapen hade gjort mig fri. Var ska jag göra av min sorg?

Och den ensamstående mamman som ropar ut sin förtvivlan i en grupp på sociala medier. Hon orkar inte mer. Skolan ringer flera gånger i veckan. Hon måste hämta sitt barn. Barnet kan inte uppföra sig, barnet är inte som andra. ”Vi har inte resurser” säger skolan. ”Du får komma, vi klarar inte av ditt barn”. Så hon tar ledigt från jobbet ännu en gång, om hon inte redan är sjukskriven för utmattningssyndrom, för det är oftast en hon. Barnet har ADHD och autismliknande tillstånd, varje skoldag är en hård prövning.

Barnet är ljudkänsligt, har svårt att sortera intryck. Skoldagen är inte schemalagd, ämnena går in i varandra. Det finns ingen tydlig start och inget tydligt mål med de moment som kommer och går. Specialpedagogen tillkallas. Specialpedagogen är nyutexaminerad men har inte läst om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på sin utbildning. Däremot har hon kunskap om syn-, hörsel- och intellektuella funktionsnedsättningar. Så specialpedagogen använder sitt sunda förnuft. Men det räcker inte. Det blir en tillfällig lindring för barnet som får gå undan och sitta själv med en vuxen i ett annat rum, medan de andra barnens skoldag fortsätter som vanligt.

I morgon är en ny dag och en ny kamp för den ensamstående mamman som har möte med rektorn. Rektorn tror inte på bokstavsdiagnoser. Han har lyssnat på sociologer och professorer, humanister och filosofer och där är man tämligen eniga. Det finns inget som heter ADHD. Det har gått över styr med alla diagnoser. Det är en konstruktion av samhället för att sortera och kategorisera människor. Men mamman ger sig inte och förklarar om och om igen vad barnet behöver för att orka sin skoldag.

Men om den som har makt inte har kunskap, och inte heller tänker skaffa sig den, spelar det ingen roll hur mycket mamman berättar. Hon kommer aldrig att få rektorns gillande ändå.

Specialpedagogikens dag den 19 mars i år hade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som tema. Filosofen Fredrik Svenaeus fick äran att inleda för att prata om sin bok ”Homo Patologicus”. På baksidan står det att människan alltid varit en lidande varelse. ”Nu lider hon också på den medicinska vetenskapens vis, som en ”homo patologicus”.


På s. 97 i kapitlet Barnkalassyndromet:
   "En del skulle kanske säga att diagnoser som ADHD mest är praktiska hjälpmedel för att kunna kommunicera kring problemen och vidta åtgärder för att hjälpa barnen och deras föräldrar. Men då glömmer man diagnosen identitetsskapande makt och hur starkt den kopplas till hjärnfysiologiska förklaringar trots att det inte är några sådana fynd som ligger bakom. Diagnoser är inte bara pragmatiska eller neutrala, de är ett sätt att söka mening och legitimitet i ett lidande som annars lätt blir obegripligt och självförvållat. Gott så, kanske man kan tycka, särskilt när man möter och betraktar de enskilda, ömmande fallen. Vem vill ta ifrån människor det halmstrå att klamra sig fast vid i en kaotisk verklighet som nyfunnen diagnos kan utgöra? Men problemet är likväl att dessa halmstrån tillsammans kommer att växa upp till en hel höskulle som skymmer sikten för andra orsaksfaktorer än de medicinska när det gäller att förstå själva lidandet och kunna göra något åt det...
   Det finns inte så mycket annat än vetenskapen att hålla sig i nu för tiden, i alla fall inte för dem av oss som inte tror på något högre syfte med alltihop. Det existentiella sökandet efter mening ersätts alltså, eller kompletteras åtminstone, med ett diagnostiskt dito..."

Och på s.161 skriver Svenaeus:
   "Lidandet har alltid funnits och lidandet kommer alltid att finnas. Men allt som är lidande är inte sjukdom. Det tror jag vi alla kan enas om. Idag blir allt mer lidande diagnosticerat eftersom diagnosen gör lidandet mer verkligt och förståeligt."

Efter att ha läst boken tvivlar jag på om Fredrik Svenaeus, och många med honom, någonsin kommer att förstå vad det innebär att inte få ihop vardagens alla delar till en helhet. Att inte kunna planerar och organisera sitt liv. Att inte kunna komma igång med saker, och när man väl kommer igång ha svårt att avsluta i tid. Att inte lära sig av sina misstag, och ha svårt att automatisera kunskap till dagar som följer. Att inte kunna tolka signalerna i det sociala samspelet och därför trampa i klaveret gång på gång på gång utan att förstå varför. Att som barn vara så stimulikänslig att ett besök på Liseberg kan leda till psykisk härdsmälta.

Att mötas av krav och förväntningar som man inte kan leva upp till för att svårigheterna är osynliga. Att leva så här år efter år utan att få stöd och anpassning utifrån sin kognitiva förmåga.

Jag anser att "Homo Patologicus" är ett sofistikerat bagatelliserande av bokstavsdiagnoser. Att på djupet sätta sig in i en annan människas lidande kräver mer än en akademisk examen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar