Den farliga väntetiden

Barn med misstänkt NPF-problematik får i genomsnitt vänta tre år efter första vårdkontakten innan en utredning blir av, enligt en artikel som publicerades i DN i måndags. Flertalet var 11 år när de kom i kontakt med vården och 14 år när utredningen gjordes.

Martin Forster, doktor i psykologi på Karolinska institutet (KI) i Stockholm, säger i artikeln att ”Barnen kommer alldeles för sent till utredningen. De borde ha upptäckts tidigare av skolhälsovården”. Han betonar att ”skolan i alldeles för liten utsträckning fullgör sitt uppdrag och uppmärksammar och remitterar barn som behöver hjälp. Många barn hinner gå miste om både mellanstadiet och högstadiet.”

Studien visar att barnet fick tillgång till fler insatser efter utredning. Och ett år senare säger föräldrarna att barnet mådde bättre. Innan utredning behövde nio av tio barn vård. Efter utredning hade den siffran minskat till hälften.

Samma dag och i samma tidning berättar Georgios Karpathakis, 28 år, om livet före ADHD-diagnosen. ”Jag hade alla symtom. Men trots ständig kontakt med skolpsykolog under hela skoltiden var det ingen som hajade att jag hade ADHD”.

Georgies Karpathakis tror att om han fått diagnosen som barn hade han inte försökt ta livet av sig så många gånger eller utsatt de han älskar för så mycket ont. ”När jag fick diagnosen fick jag en identitet. Det var pusselbiten som fick mig att börja leva…”.

Det finns nätverk som arbetar för att barn med NPF ska få det bättre, inte minst i skolan, och en viktig fråga i det arbetet är ökade resurser. Men det räcker inte.

Så länge lärare, socionomer, psykologer och till och med specialpedagoger inte får med sig några obligatoriska kurser om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kommer utvecklingen gå alldeles för långsamt.

Den hjälpsökande kommer även fortsättningsvis möta stödpersoner som inte kan något om det man söker hjälp för. 

Första gången Georgios Karpathakis fick kontakt med barnpsykiatrin var han fyra år. Ändå dröjde det tjugo år innan diagnosen kom. Då hade Georgios Karpathakis försökt ta livet av sig sex gånger. Istället för att ta reda på vad som låg bakom Georigios Karpathakis svårigheter betraktades han som en bråkstake.

Föräldrar berättar om ”hjälpare” som uppmanar dem att avstå från utredning för att undvika den ”skamliga” diagnosen. Men det är inte skamligt att ha en osynlig kognitiv funktionsnedsättning. Skammen handlar om att de som är satta att hjälpa inte tar till sig kunskap om NPF. Skammen handlar om att skolhälsovården och BUP-personal än idag kan använda egna ihopsnickrade teorier istället för att hålla sig till fakta och forskning.

Jag tänker på människor jag mött genom åren; specialpedagogen som inte tror på diagnosen ADHD. Logopeden som menar att det finns föräldrar som vill ha diagnoser till sina barn för att få vårdbidrag. ”Det är ju en ekonomisk fråga också”. Och psykologen som utan att blinka hävdar att ADHD är en hitte-på-diagnos för att blidka politiker och läkemedelsindustrin.

Att föra fram liknande åsikter om andra tillstånd/sjukdomar skulle aldrig accepteras i samhället, vilket visar att det finns hierarkier inom området funktionsnedsättningar.

Jag utvecklar detta i senaste numret av Skolvärlden. http://www.skolvarlden.se/artiklar/en-annan-attityd-tack