Vilka
är de som är mest kritiska till diagnoser? Vilken samhällsklass tillhör de? Har
de själva någon psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos? Har de fått kämpa i
vårdapparaten för att få hjälp? Har de upplevt hur det är att bli bemött med
överslätande attityder i stil med att ”människan alltid varit en lidande
varelse?”. Har de upplevt hur det är att inte bli tagen på allvar?
Dessa
frågor och många fler har följt mig länge. När jag just kommit till ro med att
det snart vänder, det blir bättre även för denna grupp, dyker det upp något som
får mig att tveka.
Den
11 maj publicerade SvD en debattartikel författad av 26 personer i Norden som
är verksamma inom psykiatrin. De kallar sig för Pugendorf-gruppen. Att läsa
deras inlägg i debatten om psykisk ohälsa är som ett reningsbad. Äntligen tar
de som har kunskap bladet från munnen. Var har ni varit någonstans? Varför har
de okunniga fått överrösta er? Den ena frågeställningen efter den andra
synliggör orättvisorna och diskrimineringen i landet Sverige som framställer
sig som humanismens högborg.
”Mentala
hälsoproblem står för 20-30 procent av den samhällsekonomiska bördan (burden of
disease) men tilldelas bara 7-8 procent av hälso- och sjukvårdsbudgeten och 7
procent av forskningsmedlen inom medicin. Varför är medelstilldelningen 70
procent lägre, i förhållande till den samhällsekonomiska bördan, jämfört med
andra sjukdomar? Är människor med mental ohälsa mindre värda nya behandlingar,
och det hopp som forskning kan ge, än andra sjuka?”.
Eller
”Privata
donatorer som skänker pengar till den medicinska forskningen väljer ofta att
donera till områden där de själva eller anhöriga är, eller har varit drabbade.
Detta samband gäller dock inte för det psykiatriska forskningsområdet - beror
det på rädsla? Hur kan vi bryta denna trend?
Även
inom medierna finns en tydlig diskriminering. En nyligen publicerad
sammanställning visar att 40 procent av det medieutrymme som ägnas mentala
hälsoproblem handlar om sambandet mellan psykisk sjukdom och våld och
kriminalitet. Varför behandlar journalister i de nordiska länderna människor
med psykiska problem mindre respektfullt än andra sårbara grupper?”
Eller
”Det
förekommer även en ansenlig självstigmatisering bland personer med psykisk
ohälsa. De drabbade nedvärderar sig själva och upplever ofta skam. Detta leder
i sin tur till otillräcklig vård då bara omkring hälften av dem som lider av
depression söker professionell hjälp, enligt en svensk studie. Skulle vi
acceptera att bara 50 procent av personer med besvär tydande på cancer eller
diabetes söker professionell hjälp?”
Några
dagar senare får jag RSMH:s tidning Revansch i mina händer (2013:5). RSMH är en
förkortning av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Temat är diagnoser.
Redaktören skriver under rubriken ”Diagnosens dubbla ansikten”. Några rader in
i texten förstår jag att redaktören Anna Langseths inställning följer det
mönster av fördomar som så många andra i hennes position anammat.
”På
senare år har det skett en inflation av antalet diagnoser, men enligt flera
brittiska psykologer har det ändå inte lett till bättre behandlingar sedan
mitten på 80-talet... Att hitta nya angreppssätt till diagnoser är bra. För
diagnosen skapar ofta stigma… en känsla av att vara annorlunda, hemlighållande
för arbetskamraterna och många vågar inte berätta om diagnosen för sin
partner.”
Langseth
hänvisar till en undersökning som Hjärnkoll har gjort.
”Att
tilldelas en diagnos kan kännas jobbigt. Stämpeln kan ibland vara så
avskräckande att en del till och med undviker att söka hjälp när de mår
dåligt.”
Men
Anna Langseth, det är ju detta som är problemet, och det var också det som
Hjärnkoll ville belysa genom sin undersökning. Vi kan väl inte anpassa oss
efter problemet, utan jobba mot en lösning. Och lösningen är inte att ta bort
diagnoser utan att ändra förutsättningarna så att psykiskt sjuka inte blir mer
stigmatiserade än andra sjuka människor. Att de ska utredas, få rätt diagnos
och därmed verksam behandling. Anna Langseths lösning på problemet är:
”Men
tänk om alla skulle få hjälp, oavsett diagnos eller inte. Då skulle steget att
uppsöka vården minska. Och gränsen för vad som anses sjukt och friskt kanske
lösas upp.”
När
jag kommer till akuten med diffusa magproblem undersöker läkaren mig och sätter
en diagnos. Det måste ske för att rätt behandling ska kunna sättas in. Jag vill
inte att min blindtarm opereras bort om det är magsår jag har. Men har du en
psykisk ohälsa ska du, enligt Anna Langseth, och många med henne, gå till
doktorn och få behandling utan utredning och efterföljande diagnos. Allt för
att undvika stigmat.
Men
lösningen är inte att ta bort diagnoser inom det psykiatriska området. Hur
skulle det se ut? En depression kan inte behandlas på samma sätt som en psykos
eller en bipoläritet. En ADHD- problematik kan inte behandlas med neuroleptika.
På
sida 18 i samma tidning finns en enkät där fem personer får frågan Vad har din
diagnos betytt för dig? Ingen säger att diagnosen har varit en börda. Alla
talar i positiva ordalag. Nu har man fått redskap som förbättrar
livskvaliteten. Nu har man fått verksam medicinsk behandling.
Så
här ser det ut överlag. Människor med makt, i detta fall en redaktör, ska
skydda de utsatta från stigma och stämpel. Vad människor med makt sällan ser är
att det är deras attityder som bidrar till att stigmatiseringen fortsätter. Men
det är väl diskrimineringen kring denna grupp som ska ändras, inte borttagandet
av diagnoser.
I
debattartikeln i SvD den 11 maj står det att:
”Mycket
arbete pågår för att förbättra situationen för psykiskt sjuka. De flesta
patienter kan behandlas med relativt gott resultat i dag. Inom den genetiska
forskningen görs betydande framsteg som kan innebära nya och mer
individualiserade behandlingar i framtiden.”
I
redaktörens text står det att:
”På
senare år har det skett en inflation av antalet diagnoser, men enligt flera
brittiska psykologer har det ändå inte lett till bättre behandlingar sedan
mitten på 80-talet? Att hitta nya angreppssätt till diagnoser är bra. För
diagnosen skapar ofta stigma.”
Mest
beklämmande är att Anna Langseths åsikter dominerar i det offentliga rummet,
medan de som är verksamma inom psykiatrin och de personligt berörda fortfarande
tillhör gruppen underdogs.
Att
slå i underläge tar på krafterna. Men förr eller senare kommer en förändring
att ske. Debattartikeln i SvD den 11 maj är ett tydligt tecken på det.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/de-med-psykisk-ohalsa-behover-vart-stod_3545706.svd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar