Att undvika diagnoser är inte lösningen

Vilka är de som är mest kritiska till diagnoser? Vilken samhällsklass tillhör de? Har de själva någon psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos? Har de fått kämpa i vårdapparaten för att få hjälp? Har de upplevt hur det är att bli bemött med överslätande attityder i stil med att ”människan alltid varit en lidande varelse?”. Har de upplevt hur det är att inte bli tagen på allvar?

Dessa frågor och många fler har följt mig länge. När jag just kommit till ro med att det snart vänder, det blir bättre även för denna grupp, dyker det upp något som får mig att tveka.

Den 11 maj publicerade SvD en debattartikel författad av 26 personer i Norden som är verksamma inom psykiatrin. De kallar sig för Pugendorf-gruppen. Att läsa deras inlägg i debatten om psykisk ohälsa är som ett reningsbad. Äntligen tar de som har kunskap bladet från munnen. Var har ni varit någonstans? Varför har de okunniga fått överrösta er? Den ena frågeställningen efter den andra synliggör orättvisorna och diskrimineringen i landet Sverige som framställer sig som humanismens högborg.

”Mentala hälsoproblem står för 20-30 procent av den samhällsekonomiska bördan (burden of disease) men tilldelas bara 7-8 procent av hälso- och sjukvårdsbudgeten och 7 procent av forskningsmedlen inom medicin. Varför är medelstilldelningen 70 procent lägre, i förhållande till den samhällsekonomiska bördan, jämfört med andra sjukdomar? Är människor med mental ohälsa mindre värda nya behandlingar, och det hopp som forskning kan ge, än andra sjuka?”.

Eller

”Privata donatorer som skänker pengar till den medicinska forskningen väljer ofta att donera till områden där de själva eller anhöriga är, eller har varit drabbade. Detta samband gäller dock inte för det psykiatriska forskningsområdet - beror det på rädsla? Hur kan vi bryta denna trend?

Även inom medierna finns en tydlig diskriminering. En nyligen publicerad sammanställning visar att 40 procent av det medieutrymme som ägnas mentala hälsoproblem handlar om sambandet mellan psykisk sjukdom och våld och kriminalitet. Varför behandlar journalister i de nordiska länderna människor med psykiska problem mindre respektfullt än andra sårbara grupper?”

Eller

”Det förekommer även en ansenlig självstigmatisering bland personer med psykisk ohälsa. De drabbade nedvärderar sig själva och upplever ofta skam. Detta leder i sin tur till otillräcklig vård då bara omkring hälften av dem som lider av depression söker professionell hjälp, enligt en svensk studie. Skulle vi acceptera att bara 50 procent av personer med besvär tydande på cancer eller diabetes söker professionell hjälp?”

Några dagar senare får jag RSMH:s tidning Revansch i mina händer (2013:5). RSMH är en förkortning av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Temat är diagnoser. Redaktören skriver under rubriken ”Diagnosens dubbla ansikten”. Några rader in i texten förstår jag att redaktören Anna Langseths inställning följer det mönster av fördomar som så många andra i hennes position anammat. 

”På senare år har det skett en inflation av antalet diagnoser, men enligt flera brittiska psykologer har det ändå inte lett till bättre behandlingar sedan mitten på 80-talet... Att hitta nya angreppssätt till diagnoser är bra. För diagnosen skapar ofta stigma… en känsla av att vara annorlunda, hemlighållande för arbetskamraterna och många vågar inte berätta om diagnosen för sin partner.”

Langseth hänvisar till en undersökning som Hjärnkoll har gjort. 

”Att tilldelas en diagnos kan kännas jobbigt. Stämpeln kan ibland vara så avskräckande att en del till och med undviker att söka hjälp när de mår dåligt.”

Men Anna Langseth, det är ju detta som är problemet, och det var också det som Hjärnkoll ville belysa genom sin undersökning. Vi kan väl inte anpassa oss efter problemet, utan jobba mot en lösning. Och lösningen är inte att ta bort diagnoser utan att ändra förutsättningarna så att psykiskt sjuka inte blir mer stigmatiserade än andra sjuka människor. Att de ska utredas, få rätt diagnos och därmed verksam behandling. Anna Langseths lösning på problemet är:

”Men tänk om alla skulle få hjälp, oavsett diagnos eller inte. Då skulle steget att uppsöka vården minska. Och gränsen för vad som anses sjukt och friskt kanske lösas upp.”

När jag kommer till akuten med diffusa magproblem undersöker läkaren mig och sätter en diagnos. Det måste ske för att rätt behandling ska kunna sättas in. Jag vill inte att min blindtarm opereras bort om det är magsår jag har. Men har du en psykisk ohälsa ska du, enligt Anna Langseth, och många med henne, gå till doktorn och få behandling utan utredning och efterföljande diagnos. Allt för att undvika stigmat.

Men lösningen är inte att ta bort diagnoser inom det psykiatriska området. Hur skulle det se ut? En depression kan inte behandlas på samma sätt som en psykos eller en bipoläritet. En ADHD- problematik kan inte behandlas med neuroleptika.

På sida 18 i samma tidning finns en enkät där fem personer får frågan Vad har din diagnos betytt för dig? Ingen säger att diagnosen har varit en börda. Alla talar i positiva ordalag. Nu har man fått redskap som förbättrar livskvaliteten. Nu har man fått verksam medicinsk behandling.

Så här ser det ut överlag. Människor med makt, i detta fall en redaktör, ska skydda de utsatta från stigma och stämpel. Vad människor med makt sällan ser är att det är deras attityder som bidrar till att stigmatiseringen fortsätter. Men det är väl diskrimineringen kring denna grupp som ska ändras, inte borttagandet av diagnoser.

I debattartikeln i SvD den 11 maj står det att:

”Mycket arbete pågår för att förbättra situationen för psykiskt sjuka. De flesta patienter kan behandlas med relativt gott resultat i dag. Inom den genetiska forskningen görs betydande framsteg som kan innebära nya och mer individualiserade behandlingar i framtiden.”

I redaktörens text står det att:

”På senare år har det skett en inflation av antalet diagnoser, men enligt flera brittiska psykologer har det ändå inte lett till bättre behandlingar sedan mitten på 80-talet? Att hitta nya angreppssätt till diagnoser är bra. För diagnosen skapar ofta stigma.”

Mest beklämmande är att Anna Langseths åsikter dominerar i det offentliga rummet, medan de som är verksamma inom psykiatrin och de personligt berörda fortfarande tillhör gruppen underdogs.

Att slå i underläge tar på krafterna. Men förr eller senare kommer en förändring att ske. Debattartikeln i SvD den 11 maj är ett tydligt tecken på det.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/de-med-psykisk-ohalsa-behover-vart-stod_3545706.svd

                                          

                                          

Grattis Conchita Wurst! Och tack för att du gör livet lite lättare att leva

Jag var inte beredd på att bli så berörd av Eurovision. Jag satt där som alla andra med mina barn och tittade på artisterna som passerade revy. Höll tummarna för Sanna Nielsen och log och muttrade om vartannat åt kläder och koreografi. Så kom Conchita Wurst ut och jag tänkte bara Mod. Hennes ögon, det långa håret och det mörka skägget. Hon stod där lugn och trygg mitt i rampljuset inför miljontals tittare och bröt från könsnormen. Vad har hon fått utstå på vägen?  Hat och förtryck? Avståndstagande? Fördomar och diskriminering?

En rapport från Folkhälsoinstitutet ”Hälsa på lika villkor” tyder på att transpersoner är mer utsatta än homo- och bisexuella i samhället (Wikipedia). När tolvorna kom visades hennes tårar i green room. Plötsligt fick tävlingen ett annat djup.

   I gårdagens Aftonblad säger hon: ”Vad som händer runt om i Europa med antihomolagar, det är bara löjligt och gör mig rasande. Vi behöver prata om det så mycket mer än vi behövde för bara fyra år sen. Det är vad jag försöker göra och jag är lycklig över att jag inte är den enda som står upp för tolerans och slåss för mer acceptans.”

I Sverige är vi duktiga på att synliggöra diskriminering, särskilt i andra länder, samtidigt som vi i vårt eget land kan avfärda bokstavdiagnoser som humbug. Det är inte bara vid kaffebordet på arbetet som detta kan yttras. Även intellektuella som ingår i gruppen humanister framför liknande åsikter. Filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus skriver i sin nya bok Homo Patologicus att ADHD inte fanns förr i tiden. Han hakar på där andra intellektuella redan har börjat, att fördjupa fördomen att ADHD är en modediagnos som egentligen inte finns. Om Svenaeus grävt lite djupare hade han upptäckt att ADHD-symtom beskrevs av läkarvetenskapen redan på 1700-talet. Då hade man inget namn för det, men svårigheterna var samma då som nu.

Att ifrågasätta ADHD är inget kontroversiellt. Jag skulle bli mer förvånad om en filosof, sociolog eller idé- och lärdomshistoriker berättade om hur styvmoderligt behandlade människor med ADHD blir i samhället. Kan inte påminna mig att det har hänt en enda gång. 

   HBTQ-frågor har fått en framträdande roll i arbetet med att motverka diskriminering och det är alldeles underbart. Samtidigt blir det tydligt att vissa frågor som handlar om ökad tolerans är lättare att ta till sig. Att få ha skägg och vara klädd som en kvinna är en tydlig fråga att ta ställning till. Att ha en osynlig kognitiv funktionsnedsättning, som av många anses leda till stigma och stämpling, en annan.

Att leva nära en obehandlad person med ADHD i en vecka eller två skulle vara en nyttig upplevelse för en diagnoskritiker. En föreläsning före behandling och en efter hade jag inte tackat nej till. Men det är väl en utopi. Fast kanske ändå inte. För tjugo år sedan hade det varit otänkbart att en kvinna med skägg tog hem segern i Eurovision Song Contest. 

   Det är bara våra fördomar som står i vägen. Och farligast är de fördomar som framförs av inflytelserika personer med ytliga kunskaper. Vad de säger når ut till fler och betraktas per automatik som sanning.

Tack Conchita Wurst! Din seger igår ger hopp inför framtiden. Det går att bryta mönster. Det går att ändra föråldrade attityder. Det går om vi är många som tar ställning och visar vad vi tycker.

Själen behöver inga bokstavsdiagnoser

Vanliga argument mot bokstavsdiagnoser är: Varför diagnos, man ska ju få hjälp ändå. Det säger skollagen. Och vad gör en diagnos för skillnad, man är ju den man är ändå. Vanligaste varianten är att en diagnos kan leda till stigma och det mår ingen bra av.


Varje gång blir jag lika förvånad över att svaret kring stigma inte följs upp med frågan: Men vad ska vi göra åt orättvisan att människor som får en bokstavsdiagnos riskerar att bli stigmatiserade, men inte människor som får diagnosen astma, reumatism eller narkolepsi? Är det inte diskrimineringen vi ska synliggöra och ändra på? Men så långt kommer man sällan i resonemanget. Fokus stannar vid stigmat.

Jag brukar jämföra bokstavsmänniskornas situation med de homosexuellas. De homosexuella har kämpat i flera decennier för att få leva under samma villkor som heterosexuella. Och de har kommit långt i sitt arbete. Idag kan många vara öppna med sin sexuella läggning utan att trakasseras eller stigmatiseras. Men detta har inte skett utan hårt och enträget upplysningsarbete.

De berörda har inte nöjt sig med att stanna kvar i garderoben utan klivit ut i ljuset och krävt samma rättigheter som alla andra medborgare. Och det har varit en lättnad för både dem och oss. Äntligen kan vi förhålla oss öppet och naturligt kring det som alla vet men ingen vågat prata om.

För en tid sedan diskuterade jag med en kvinna på nätet, ämnet var själen och bokstavsdiagnoser. Kvinnan var mycket upprörd över att vi människor har behov av att stämpla människor. "Människors själar ska inte sättas in i fack och få en etikett på sig." Jag förklarade att det inte handlade om att sätta en etikett utan att ringa in vad det är som blir svårt i vardagen för att lättare ta sig förbi hindren. Men kvinnan insisterade. För henne var själen och bokstavsdiagnos samma sak.

Jag gjorde vad jag kunde för att förklara skillnaden, om nu någon kan förklara vad själen är för något. Jag gick grundligt till väga, beskrev områden där svårigheterna kan visa sig, t.ex. theory of mind, exekutiva funktioner och central coherens. Jag förklarade begreppen så tydligt och kortfattat jag kunde. Men kvinnan gav sig inte.


Strax därefter anslöt en annan kvinnan och hon hade samma åsikt. "Låt själen vara ifred" utropade de båda unisont. "Själen behöver inga bokstavsdiagnoser." Jag återupprepade mina kunskaper i frågan och gjorde ytterligare en vända med de begrepp som är så viktiga inom området neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Begrepp jag studerat i många år och som jag nu ville passa på att delge andra engagerade och intresserade människor.

Men istället för att mötas av respekt för detta möttes jag av raljerande och oförståelse. Den ena kvinnan skrev att bara för att man kan massa fina ord, dvs theory of mind, central coherens och exekutiva funktioner betyder det inte att man har rätt.

Efter en stund rann diskussionen ut i sanden. Jag kände mig tillplattad och kränkt efteråt, och jag försökte ta reda på vad jag gjort för fel. Jag återvände till vår korrespondens och granskade mina ordval. Men hur jag än vände och vred på det som stod skrivet kunde jag inte finna något som var upprörande.

Till slut kom jag fram till att det nog var så att de, likt många andra, förväxlar personlighet och funktionsnedsättning. Man tror att varje människas unika personlighet ska in i en fålla och stanna där för att passa in i vårt civiliserade samhälle.


En mycket vanlig missuppfattning är att det är personlighetsdrag som diagnosticeras. Men det handlar om så stora och försvårande tillstånd i vardagen att det är svårt att uppnå det man har tänkt sig. Trots att man gör allt man kan för att lyckas.

Den bortvalda kunskapen

Påsken, en tid för vila och eftertanke.
Det slår mig att sex år har gått sedan jag intervjuade en kvinna på Left is Right, ett företag som bara anställer personer med Aspergers syndrom. Tidningen ville att reportaget skulle skrivas i en positiv anda. Jag skulle fokusera på kvinnans talanger, att hennes funktionsnedsättning i vissa delar var en jobbfördel.

På tågresan dit gjorde jag researchen. Förutom svårigheter med förändringar och att förstå det sociala samspelet fanns det annat som ofta var mer utvecklat, t.ex. uthållighet, noggrannhet och förmåga att se detaljer. Intervjun gjordes i kvinnans arbetsrum. Ett avskalat rum med vita väggar, på bordet en dator, inget mer. Hon berättade öppenhjärtligt om livet före diagnosen., om en tillvaro där ingen förstod hennes svårigheter.  När hon började läsa på universitetet blev hindren så stora att hon inte längre klarade vardagen. Hon kom in i en djup depression. Kuratorn på universitet misstänkte att hon hade något inom autismspektrum . En omfattande utredning gjordes med många professioner inblandad. När diagnosen Aspergers syndrom kom var hon 23 år.

Före diagnosen misslyckades kvinnan gång på gång med studier och i arbetslivet eftersom inga anpassningar gjordes utifrån hennes kognitiva förmåga. När vi sågs var hon lycklig och lättad. På denna arbetsplats tog man hänsyn till hennes diagnos och anpassade arbetsmiljön så att hon kunde utveckla sin fulla potential. Hon behövde inte längre medicinera för depression, och hon hade träffat en pojkvän som arbetade på samma företag.

Hennes lycka stannade kvar i mig flera veckor efteråt, och när artikeln publicerats fortsatte jag att fördjupa mig i frågan om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Snart blev jag varse att kunskapen om NPF var alldeles för bristfällig inom många instanser i samhället. Föräldrar kunde sitta i årslånga psykodynamiska behandlingar på BUP utan att få rätt hjälp eftersom ingen utredning gjordes, och även på Habiliteringen kunde stora kunskapsluckor märkas. 

Och det slog mig att de mest högljudda diagnoskritikerna tillhörde medel- eller överklassen. De som själva aldrig hindrats i sin utveckling av osynliga kognitiva funktionsnedsättningar. Idag ser jag på ämnet med en blandning av saklighet och frustration. Saklighet för att inte drunkna i de känslor som uppstår när orättvisor avslöjas. Och frustration över att föråldrade förklaringsmodeller gällande NPF fortfarande dominerar i samhället.

I Malene Larssens bok ”Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa” berättar 12 föräldrar om sitt liv med barn som har en eller flera NPF-diagnoser. Det är en smärtsam bok som borde vara obligatorisk läsning på lärarhögskolan och specialpedagogiska programmet. Föräldrarnas berättelser har få om ens några beröringspunkter med det som högljudda diagnoskritiker framför.

Några föräldraröster från boken:
”Att man tar mer hänsyn till resursbehovet, till de barn som har NPF. Att pedagogerna får mer fortbildande utbildning inom området, obligatoriskt. Skolan är det absolut största problemområdet där all min energi går åt till att slåss för våra rättigheter”.

"Vi har hamnat i ett ”moment 22”. Utan diagnos får han ingen hjälp i skolan, fast alla kan se att han behöver. BUP vill inte ge diagnos för de vill inte stigmatisera så vi har fastnat. Som tur är har jag efter alla dessa år fått hjälp av en arbetsterapeut på BUP som har hjälpt oss som en räddande ängel så att vi åtminstone kan få vår vardag i hemmet något sånär fungerande…”.

"Vår erfarenhet är att kunskapen om NPF är mycket dålig bland personalen i skolan. Många gånger verkar inte viljan att förändra finnas heller. Det påverkar givetvis förståelsen för barnens behov och det bemötande barnet och vi föräldrar får. Vi och vårt barn har blivit mycket respektlöst bemötta. Jag har varit på väg att anmäla skolan till Skolverket, men har avstått på grund av att hela situationen är så kaotisk. Jag är så trött, att jag inte orkar ta i det också. Specialpedagogen har uppmanat klassläraren att inte fylla i skattningsformuläret som vi haft med från utredningsteamet, vilket har påverkat så att utredningen blivit försenad. Specialpedagogen har också sagt till lärararbetslaget att vårt barns svårigheter inte beror på någon diagnos utan på att vi föräldrar ”utsatt henne för en utredning”.

Nyligen ringde jag Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) som bekräftade att NPF inte ingår som obligatorisk del i utbildningen till Specialpedagog. ”Du är före din tid”, förklarade tjänstemannen.

Men hur länge kan man vara före sin tid? Kunskapen om NPF har funnits i så många år! Ja, så länge viljan inte finns att ta till sig ny kunskap kommer ingen förändring att ske.

På s 11 i boken ”Man dör inte…” skriver Malene Larssen att ”Så gott som alla föräldrar tror ändå på att deras barn kommer att få ett gott liv – bara de klarar sig genom skoltiden…”.
Så märkligt och så beklämmande. ”Bara de klarar sig genom skoltiden...”

Boken ”Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa” är ett viktigt tidsdokument från landet Sverige som säger sig värna forskning och framsteg och allas lika värde.
Om tio år kommer vi att ta oss för pannan och fråga oss hur det kunde bli på detta viset. 

Empatin som försvann

Det finns människor där ute som inte når fram till krönike- och debattplats i landets tidningar. De skriver inga pjäser om diagnosexplosionen eller raljerar om ADHD i ett humorprogram på radion. Det kan handla om mannen som på en blogg berättar om sin Aspergerdiagnos som han fick i femtioårsåldern. Den skulle ha kommit tidigare, säger han. Då skulle jag ha förstått mig själv och min omvärld på ett helt annat sätt. Mina relationer har många gånger varit smärtsamma. Kunskapen hade gjort mig fri. Var ska jag göra av min sorg?

Och den ensamstående mamman som ropar ut sin förtvivlan i en grupp på sociala medier. Hon orkar inte mer. Skolan ringer flera gånger i veckan. Hon måste hämta sitt barn. Barnet kan inte uppföra sig, barnet är inte som andra. ”Vi har inte resurser” säger skolan. ”Du får komma, vi klarar inte av ditt barn”. Så hon tar ledigt från jobbet ännu en gång, om hon inte redan är sjukskriven för utmattningssyndrom, för det är oftast en hon. Barnet har ADHD och autismliknande tillstånd, varje skoldag är en hård prövning.

Barnet är ljudkänsligt, har svårt att sortera intryck. Skoldagen är inte schemalagd, ämnena går in i varandra. Det finns ingen tydlig start och inget tydligt mål med de moment som kommer och går. Specialpedagogen tillkallas. Specialpedagogen är nyutexaminerad men har inte läst om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på sin utbildning. Däremot har hon kunskap om syn-, hörsel- och intellektuella funktionsnedsättningar. Så specialpedagogen använder sitt sunda förnuft. Men det räcker inte. Det blir en tillfällig lindring för barnet som får gå undan och sitta själv med en vuxen i ett annat rum, medan de andra barnens skoldag fortsätter som vanligt.

I morgon är en ny dag och en ny kamp för den ensamstående mamman som har möte med rektorn. Rektorn tror inte på bokstavsdiagnoser. Han har lyssnat på sociologer och professorer, humanister och filosofer och där är man tämligen eniga. Det finns inget som heter ADHD. Det har gått över styr med alla diagnoser. Det är en konstruktion av samhället för att sortera och kategorisera människor. Men mamman ger sig inte och förklarar om och om igen vad barnet behöver för att orka sin skoldag.

Men om den som har makt inte har kunskap, och inte heller tänker skaffa sig den, spelar det ingen roll hur mycket mamman berättar. Hon kommer aldrig att få rektorns gillande ändå.

Specialpedagogikens dag den 19 mars i år hade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som tema. Filosofen Fredrik Svenaeus fick äran att inleda för att prata om sin bok ”Homo Patologicus”. På baksidan står det att människan alltid varit en lidande varelse. ”Nu lider hon också på den medicinska vetenskapens vis, som en ”homo patologicus”.

På s. 97 i kapitlet Barnkalassyndromet:

   "En del skulle kanske säga att diagnoser som ADHD mest är praktiska hjälpmedel för att kunna kommunicera kring problemen och vidta åtgärder för att hjälpa barnen och deras föräldrar. Men då glömmer man diagnosen identitetsskapande makt och hur starkt den kopplas till hjärnfysiologiska förklaringar trots att det inte är några sådana fynd som ligger bakom. Diagnoser är inte bara pragmatiska eller neutrala, de är ett sätt att söka mening och legitimitet i ett lidande som annars lätt blir obegripligt och självförvållat. Gott så, kanske man kan tycka, särskilt när man möter och betraktar de enskilda, ömmande fallen. Vem vill ta ifrån människor det halmstrå att klamra sig fast vid i en kaotisk verklighet som nyfunnen diagnos kan utgöra? Men problemet är likväl att dessa halmstrån tillsammans kommer att växa upp till en hel höskulle som skymmer sikten för andra orsaksfaktorer än de medicinska när det gäller att förstå själva lidandet och kunna göra något åt det...
   Det finns inte så mycket annat än vetenskapen att hålla sig i nu för tiden, i alla fall inte för dem av oss som inte tror på något högre syfte med alltihop. Det existentiella sökandet efter mening ersätts alltså, eller kompletteras åtminstone, med ett diagnostiskt dito..."

Och på s.161 skriver Svenaeus:
   "Lidandet har alltid funnits och lidandet kommer alltid att finnas. Men allt som är lidande är inte sjukdom. Det tror jag vi alla kan enas om. Idag blir allt mer lidande diagnosticerat eftersom diagnosen gör lidandet mer verkligt och förståeligt."

Efter att ha läst boken tvivlar jag på om Fredrik Svenaeus, och många med honom, någonsin kommer att förstå vad det innebär att inte få ihop vardagens alla delar till en helhet. Att inte kunna planerar och organisera sitt liv. Att inte kunna komma igång med saker, och när man väl kommer igång ha svårt att avsluta i tid. Att inte lära sig av sina misstag, och ha svårt att automatisera kunskap till dagar som följer. Att inte kunna tolka signalerna i det sociala samspelet och därför trampa i klaveret gång på gång på gång utan att förstå varför. Att som barn vara så stimulikänslig att ett besök på Liseberg kan leda till psykisk härdsmälta.

Att mötas av krav och förväntningar som man inte kan leva upp till för att svårigheterna är osynliga. Att leva så här år efter år utan att få stöd och anpassning utifrån sin kognitiva förmåga.

Jag anser att "Homo Patologicus" är ett sofistikerat bagatelliserande av bokstavsdiagnoser. Att på djupet sätta sig in i en annan människas lidande kräver mer än en akademisk examen.